Veckans veckomeny vecka 16

Veckans veckomeny

Det här är inte vilken vecka som helst. Det här är min FÖDELSEDAGSVECKA så på söndag förväntar jag mig jubel och fanfarer från samtliga med någon som helst anknytning till mitt liv. Det här är dessutom veckan då jag ska spela in sketcher med Retorikmatchen och jobba ikapp allt det som jag inte hunnit med på grund av påsk. Lycka till Ekan! Det här är också veckan då korv gör stark comeback i menyn för även om jag försöker blanda runt recepten så att det inte ska bli allt för uppenbart så har jag inte mindre än två korvrätter på en vecka. Jaja. Det är vad våren gör med en. Vårvintern, menar jag. Det är också våren som gör att potatissallad med BRIEOST dyker upp igen. Som jag har längtat efter den rätten, bästa rätten, ju.

Nåväl. Idag har förskolan stängt så det är tjatter-vm som pågår här hemma. Plus gnäll eftersom nattsömnen blev något störd av att vi körde bil hela halva natten och kom hem först vid halv ett i natt. Det snöade som fasen vid Uppsala, alltså snöstorm, och vid Väsby park satt julljusen kvar i alla träden och plötsligt kändes allt väldigt mycket som jul. Huvudet fylldes av ”Driving home for christmas” och allt blev väldigt konstigt men också lite behagligt?

Hur som helst. Här är veckans veckomeny för vecka 16 och den har då i alla fall tydliga vårtecken:

VEG: Spaghetti med tomatsås och bread crums
VEG: Potatisbullar med lingonsylt och rivna morötter
VEG: Potatissallad med brie
Korvstroganoff
Lax med spetskål
Pizza
Korv med bröd

tut tut beep beep

Spara

Spara

Påsken 2017

I år började vårt påsklov på dymmelonsdagen i Sundsvalls, kanske Sveriges, snyggaste trappa.

Vi hade bestämt att påsken skulle firas uppe hos mina föräldrar och då brukar vi göra så här: att vi åker lite drygt halva sträckan och tar in på hotell en natt. Himla bra pil av oss.

På skärtorsdagen kom vi fram till mina föräldrar och då var det dags att gå påskkärring.

Barnen var lagom taggade.

Nej, alltså jag menar, JÄTTE. Och än en gång fick jag gå runt med hjärtat bultande av allt som är så rasande gulligt: att se mina barn i mina gamla påskkärringkläder gå och ringa på de dörrar som jag själv ringde på som liten. Livscykeln. Livscykeln!

Morfarn fick följa med som ställföreträdande mod till att trycka på ringklockorna.

Precis som förra året så var Gunilla på sjuan proffset nummer ett med en stor påse beredd innanför dörren.

Det här att dom fick ta typ rätt mycket ur påsen gjorde barnen ännu mer uppspelta. Hur det nu ens var möjligt?

Efter varvet ringde vi på hos trean.

Och ett mycket lyckligt barn fick en klubba!

Det var två mycket lyckliga barn som sedan inventerade och delade upp godiset sinsemellan. Påsk i Hörnefors är The Best. Det tycker de båda två.

Annars då? Min mamma är dagmamma och har ett lekrum. Där inne passade barnen på att dra fram allt de kunde nå. Typ.

Det blev långfredag och morfarn hade varit ute i skogen och nypt åt sig ett ris. Greta pyntade.

Hon förbättrade vissa delar av pyntet.

Sådär. Så hade påskkärringarna röda kinder och fräknar – sådär som påskkärringar ju ska ha, inte sant?

Sen var det dags för lunch och min mamma hade gjort så gott att jag storknade.

Vi, liksom de flesta andra gissar jag, har som tradition att måla ägg. Vi brukar skriva upp namnen på alla som är med vid bordet och så får vi dra en lapp för att se vem utav oss vi ska rita.

Jag fick min mamma.

Uffe ritade min pappa, Greta ritade Olof, morfarn Greta, mormorn Ulf, Olof ritade mig och jag min mamma. Greta ÄLSKADE den här leken så mycket att vi gjorde den en gång till nästa dag.

Långfredagen avslutades med att mina två favoritpersoner satt tätt tätt tillsammans och tittade på något på paddan. Det här är ett av de vanligaste scenarierna i familjen Oggis liv just nu. Så väldigt väldigt fint.

Nästa dag var det påskafton och påskharen hade varit i farten och lagt ut ägg och gjort en skattjakt!

Barnen virvlade runt och hade inte någon riktig koll men ENTUSIASMEN var over the top.

Men till sist hittade dom äggen och livet blev så vackert för dessa två överraskningsjunkies.

Resten av påsken har vi hängt. Läst. Tittat på film. Lekt. Lekt lekt lekt. I lekparker, med lego, med Barbie. Vi har gått ut i skogen och ner till havet. Planerat och rekat resor. Och ätit fantastisk mat som min mamma lagat åt oss.

Och så har vi läst och tittat på paddan lite till. Jag, helst med minst ett barn på min kropp. En så himla bra påsk! Jag är både rik och en lyckans ost som fått ha det så här.

Spara

BKB 13: Stoner av John Williams

Åh. På grund av allt som har hänt har det här tagit lite tid. Planen för vilken bok vi ska läsa här näst har funnits där sedan i fredags men det är först nu som det känns rimligt och passande att presentera nästa bok. Så här är det: Amanda, som är den som står näst i tur att välja bok kommer att göra det nästa gång. Den boken som som hon vill att vi ska läsa tillsammans kommer nämligen ut som pocket i maj och hittills har alla våra böcker varit just pocket. Jag vet inte hur ni känner – är det viktigt att det är just pocket? Känner ni att ni har råd att kanske köpa inbundna böcker? I så fall skulle vi kunna läsa nyare böcker snabbare. För mig personligen spelar det inte någon roll. Jag kan absolut tänka mig att köpa inbundet (eftersom jag inte läser e-böcker … än, och vet att nya böcker ofta är utlånade på bibblan) men jag kan också tänka mig att fortsätta så som vi har gjort. En bra bok är en bra bok, även om den har något år på sin rygg.

Nu känns det också som att vi har utkristalliserat en liten grupp som ÄR vår bokklubb. Hur tycker ni att vi ska göra? Ska jag be dom som är med i vår Facebookgrupp men aldrig läser, eller aldrig är med och diskuterar, att typ … lämna den? Vad säger ni? Det kanske känns lite drastiskt, men det känns också lite skönt. Kanske?

Okej. Nu är jag redo att presentera nästa bok. Den har jag valt. Jag passade på att kuppa en en titel eftersom det blev en liten lucka. Det här är en bok som jag fått rekommenderad av *insert oändlighetstecken* och som jag har haft hemma läääänge men ändå inte kommit mig för att läsa. Det har blivit dags för oss att ta oss an Stoner av John Williams och det är vad jag planerar att spendera min påsk med att göra. Wish me luck med två fyraåringar hehe.

Datum och tid för vår nästa cirkel är TORSDAG 11 MAJ kl 20.30

<3

Spara

I mina vandrande tankar fann jag ett vi

Det finns så lite kvar att säga om det som hände i fredags som inte redan har sagts av både skarpare och mer välformulerade människor än vad jag är. Men innan jag kan gå vidare behöver jag skriva om mina upplevelser och tankar. För den här gången var det nära. För nära. Den här gången var det min stad som allt handlade om.

Tanken var att jag skulle åka ner till Åhléns den här fredagen. Åhléns City är liksom min butik. Det är där jag köper typ allt. Koftan jag har på mig idag, pappersmappen jag har mina viktiga jobbpapper i, skorna, mascaran, skålarna som mina barn åt frukost ur i morse. Men på grund av jobbet blev jag försenad och jag tänkte att äsch, Åhléns ligger ju kvar. Det var dessutom öppet hus/vårvernissage på barnens förskola och det var när jag gick in genom dörren som flashen kom till min mobil. Det var en surrealistisk upplevelse att mingla runt på barnens avdelning med alla de små barnen, konstverken och föräldrarna som allt oftare vände sig till sina mobiler.

Vi blev inte kvar länge och jag satte mig på golvet inne i förskolans hall bland små små galonbyxor och små små vantar och små små jackor och skickade sms som i feber: ”Är ni okej? Vi är alla fyra ok.” Och sms:en kom tillbaka. En efter en verkade vi alla ha haft marginalerna på vår sida. Min syster som var en hållplats från Centralen. Min gudson som bestämt sig för att inte åka in till Åhléns den här fredagen som han annars brukar. Min vän som i korsningen gick åt andra hållet. Mina kollegor som valt att inte stanna till på Åhléns på vägen hem just den här fredagen.

Vi åkte hem och barnen fick sätta sig med varsin padda med hörlurar på, medan jag och Ulf försökte få något slags grepp om vad som hade hänt. Det kom rykten om skottlossning på Fridhemsplan. I luften ovanför oss hovrade helikoptrarna. Vi skickade meddelande till förskolan om att alla som inte skulle kunna ta sig hem var välkomna hem till oss. Jag postade också inlägg på Facebook med samma budskap.

Drottninggatan. I mitt huvud gick jag med alla mina minnen upp och ner för Drottninggatan. Med biograf Skandia som jag jobbade på så ofta när jag var ny i stan. Drottninggatan som jag gick så många av mina barnvagnspromenader på när vi bodde i Vasastan, vi gick från toppen av gatan ner till min syster som jobbade på Weekday i korsningen Drottninggatan/Kungsgatan då. Drottninggatan, med lejonen som Olof och Greta red på när vi bodde på hotellet Haymarket i november, hotellet som också har blivit mitt vanligaste utehäng. Senast jag var där, med Sara, så stannade vi till i korsningen Drottninggatan/Gamla Brogatan innan vi skiljdes åt och pratade om hur mycket Drottninggatan betytt för oss, vi som egentligen är lantisar. Drottninggatan var symbolen för det urbana, för stadslivet, för city, för puls, för Det Där Andra som mitt instängda, trånande tonårshjärta längtade efter.

Sedan i fredags har jag funderat så mycket på mina egna reaktioner på det som hände. Jag som alltid brukar bli helt besatt och försöka konsumera så många medier som möjligt för att försöka förstå gjorde inte det den här gången. Det berodde delvis på att jag har två små barn hemma, två barn som är för små för att förstå. Jag ville inte dra in dom i mina stökiga känslor eller i ett sammanhang som är för komplicerat för att ens någon ska förstå. Men det berodde också delvis på att det kom så nära. Den här gången var det min stad, de platser som jag ser som mina som drabbades. Jag förstod att jag inte skulle må bättre, att inget skulle förändras till det bättre av att jag skulle fortsätta att helt maniskt lyssna på rykten. Jag stängde inte av helt, jag höll mig uppdaterad, genom att då och då ta del av nyhetssändningar och nyhetssidor på nätet men fredagskvällen fick mest av allt bli så som den var tänkt. Vi tittade på Wildkids och barnen åt glass. Jag somnade tidigt, vaknade mitt i natten och gick upp och läste nyheten om polisen gripit en man.

Och det var så märkligt. Det ÄR så märkligt. För det var som att den här attacken inte kommer åt mig. Hjärtat är tungt och kinderna våta av tårar över offren, de döda, alla anhöriga, alla vittnen vars liv har förändrats i grunden har drabbat mig hårt. Men det är som att själva händelsen ändå inte kommer åt mig. I alla fall inte på det sätt som jag trodde att den skulle göra. Jag känner mig inte räddare än förut. Kanske lite mer vaksam? Jag noterade de tungt beväpnade militärerna under vår utflykt till Drottningholm. Jag noterar den ökade närvaron av poliser överallt. Den ökade säkerheten runt min arbetsplats. Jag blev lite kallsvettig av en vit flyttbil som körde väldigt märkligt på vägen till jobbet, invid Rosenbad, i måndags, men livet mitt har förlöpt precis som vanligt. Ändå. Under helgen åkte vi till skogen och Kina slott, vi gick på konditori, vi åkte hem till min bror med familj, vi träffade min syster. På det sättet har attacken inte kommit åt mig.

Men ändå är det något som känns annorlunda. Stämningen i mina kvarter har ändrats. Under helgen tog vi ögonkontakt med varandra, vi log, vi hejade. Så gör vi inte annars i mina kvarter. Och det har nått mig. Den omtanke som vi alla visade mot varandra här i Stockholm. Den manifestation för kärlek på Sergels Torg som samlade så många människor att det inte gick att fånga. Mina vänner som gått på teatrar och restauranger eller har genomfört sina uppträdanden och shower med ömma pickande hjärtan. Poliserna som stod/står på Drottninggatan med blommor och chokladaskar i sina händer. Värdigheten. Stoltheten. Kramarna. Och doften av blommor som vilade tungt över centrala stan när jag cyklade hem genom den i igår. Människorna. Medmänniskorna. Medmänskligheten.

Det handlar kanske om att vi blev ett vi. Det är vi nu. Inte vi och dom.

 

Böcker kan berikas tolfte bokklubbsträff: Om du vågar av Megan Abbott

Kära bokklubbsvänner, äntligen är det dags att bokklubba igen! Den här gången är det Om du vågar av Megan Abbot som vi ska diskutera.
Här är förslag på frågor som kan kicka igång diskussionen:

  1. Vad tyckte du om boken?
  2. Varför tror du att författaren har skrivit boken? Vilket/vilka var författarens syfte/n?
  3. Vad tar du med dig från boken?
  4. Vad kommer du inte kunna släppa från boken?
  5. Vem borde läsa den här boken?

Sara, som valde boken, skickade också med oss perspektivet väninnetemat in i läsningen. Vad säger ni om den porträtteringen?

Jag säger som på mello: nuuuuu kör vi!

Spara

Spara

Fortsättningen på historien om varför man inte ska köpa en soffa från MIO

Det har nu gått två månader sedan jag skrev det där inlägget om varför jag ville avråda alla från att köpa en soffa från MIO. Är det inte dags för en uppdatering på soffronten? Jo! Det är det.

Och.

Är ni beredda?

Tada! Så här ser soffan ut nu:

Det är ingen skillnad!

Läget är alltså det samma. Känslorna likaså. *mörkret som har bosatt sig i mitt inre va* Månaderna går men en sak består: avsaknaden av soffkuddar i vår soffa från MIO. Vet ni, att vi nu närmar oss halvårsdagen sedan vi la våran beställning. Jag vill INTE fira detta.

Låt mig recapa:

I oktober förra året beställde vi en ny soffa från MIO.

I december förra året kom soffan. Soffkuddarna STANK och vi reklamerade dom. Eftersom MIO inte litar på sina kunder (vilket jag ändå kan förstå så här i efterhand, man måste ju vara något av en självplågare som väljer MIO som leverantör dvs ytterst tveksamt/opålitligt kundbeteende) så behövde vi vänta i två veckor på att en servicekille kunde komma och lukta på vår soffa. ”En ny soffa luktar ju alltid lite”. Well. Den här luktade inte lite. Den luktade mycket.

Eftersom det var jul och nyår och skit i den där vevan så kom kom en besiktningsman från MIO först i januari i år och konstaterade att ”nej, så här ska nog en soffa inte lukta”. Åtgärden var att vi skulle få nya soffkuddar.

I februari kom en ny laddning med soffkuddar. Dom luktade exakt likadant som dom första och jag vägrade ta emot dom. MIO-killarna såg sura ut när de fick åka ner till sin lastbil med soffkuddarna igen. Jag tyckte inte synd om dom, nej, jag gjorde faktiskt inte det även om det inte var deras fel. Istället ringde jag kundtjänst som bad om att få återkomma efter att hen hade luskat lite om vad som kunde ha hänt. Bara ett par minuter senare ringde hen upp och sa: ”ibland går det fort! Jag fick tag på fabriken och dom HAR haft problem med sitt sköljmedel som dom sköljer dunet med. Det är fler som har klagat. Men från imorgon kommer dom att skölja med nytt sköljmedel.” Imorgon. Vilken timing va! Jag blev erbjuden nya soffkuddar. Igen.

Eftersom groundhog day är bättre som film än som verklighet så ringde jag konsumentverket för att se vad jag kunde göra. Men inget hävande av köp var möjligt. Vi var, ÄR, fast med soffan. För en butik har rätt att försöka åtgärda ett fel två gånger innan man som konsument har rätt att häva ett köp. Och eftersom MIO är mer intresserade av att tjäna pengar än att ha nöjda kunder så är det så här det får bli.

Fyra månader med en soffa utan soffkuddar alltså. Sex månaders väntetid på en soffa. Det är världsliga problem men ändå: jag tycker så lite om MIO nu. Så lite så lite så lite. OCH DOM BRYR SIG INTE. Det är fasen det som gör mig surast av allt. MIO är som den där scenen i Fucking Åmål: ”Vet du vad noll gånger noll är? Så mycket jag bryr mig.” Och folk kommer att fortsätta att handla från MIO. Det stör jag mig också på. Fy fan vad det stör mig.

Spara

Spara