Allt som är för första – och sista gången – för oss.

Min pappa skickade två filmer till mig idag. I båda klippen är Olof och Greta ungefär ett år gamla och så små och söta att jag storknar. I det ena är dom finklädda och vi är på semester på Kreta och min syster busar med dom i en sån där resesäng och dom skrattar tills dom ramlar omkull. I det andra badar dom och utforskar världen som är badkaret och badvattnet. Och dom här filmerna satte fyr på en massa tankar.

Det som är så slående är att det verkligen är DOM som skiner igenom på dom här filmerna. Redan när dom var bara lite drygt ett år så var Olof så väldigt mycket Olof och Greta så väldigt mycket Greta. Det öppnar sig en evighet när jag ser det. Men precis intill evigheten ligger vemodet. För som vanligt när jag tittar på filmer med mina barn så slås jag av hur mycket jag har missat av deras uppväxt. Jag har varit närvarande, det är inte det jag menar, jag kommer inte vara en förälder som önskade att jag hade varit lite mer med mina barn när de var små för jag har verkligen varit med dom mycket och mer än vad jag ens kunnat önska eller drömma om. Men på dom här filmerna så blir det så tydligt att det alltid är ett barn som hamnar vid sidan om. För så här är det ju: Det går ju inte att ha en split vision och fokusera på båda två samtidigt. Som tvillingförälder har jag alltid behövt prioritera och välja. Mer och mindre medvetet, men så har det alltid varit. ”Vilken ska jag mata först? Vilken blöja ska jag byta först? Vilken ska jag trösta först?” Så här är det än idag. Och det här är säkert något som alla som har fler än bara en annan individ att förhålla sig till kan relatera till. Men det gör lite ont varje gång jag påminns om det här. För när Olof gör något roligt eller att vi bara fokuserar på honom med vad det nu är är han håller på med i all sin gullighet så står Greta bredvid och tittar på oss med bön i blicken. Inte jämt. Inte alltid. Men ofta. Och tvärt om. När fokus ligger på Greta så står skuggan Olof intill och blir liksom missad.

Det är inte något trauma detta. Det är bara väldigt vemodigt och allt gör mig lite sorgsen. Det är så mycket som jag missat. Och samtidigt är det så mycket som jag fått.

Nästa tanke. Så små dom var. Det känns inte alls som att det här skedde för så länge sedan. Men tiden. TIDEN. Idag var vi till bvc för sista gången och det hade ju all potential att bli en lipfest. Jag har tyckt så mycket om att gå till bvc och vår fina människa där. Laine som har tagit så varsamt hand om oss; om mig när jag mådde som sämst; om mig och Ulf när vi var som skavigast mot varandra; och om våra barn; som hon har mätt och vägt och ställt frågor till.

Ett sista besök är så väldigt mycket Slutet På En Era och för oss kommer det inte några fler gånger. Inget syskon som man kan fortsätta att gå med till olika ställen och återupprepa sig. Allt är för första – och för sista gången för oss. Och när jag stod där för sista gången i väntrummet med den milsvida utsikten över hela stan blev den tanken, den insikten, den klumpen i halsen, den värken i bröstet till tårar. Tårar av saknad efter den tid som varit och aldrig kommer åter. Men också tårar av tacksamhet.

Tänk att jag fick gåvan att få uppleva detta. Ja, allt detta sker bara en gång men vilken fantastisk gång det har varit. Är.