Allt som är för första – och sista gången – för oss.

Min pappa skickade två filmer till mig idag. I båda klippen är Olof och Greta ungefär ett år gamla och så små och söta att jag storknar. I det ena är dom finklädda och vi är på semester på Kreta och min syster busar med dom i en sån där resesäng och dom skrattar tills dom ramlar omkull. I det andra badar dom och utforskar världen som är badkaret och badvattnet. Och dom här filmerna satte fyr på en massa tankar.

Det som är så slående är att det verkligen är DOM som skiner igenom på dom här filmerna. Redan när dom var bara lite drygt ett år så var Olof så väldigt mycket Olof och Greta så väldigt mycket Greta. Det öppnar sig en evighet när jag ser det. Men precis intill evigheten ligger vemodet. För som vanligt när jag tittar på filmer med mina barn så slås jag av hur mycket jag har missat av deras uppväxt. Jag har varit närvarande, det är inte det jag menar, jag kommer inte vara en förälder som önskade att jag hade varit lite mer med mina barn när de var små för jag har verkligen varit med dom mycket och mer än vad jag ens kunnat önska eller drömma om. Men på dom här filmerna så blir det så tydligt att det alltid är ett barn som hamnar vid sidan om. För så här är det ju: Det går ju inte att ha en split vision och fokusera på båda två samtidigt. Som tvillingförälder har jag alltid behövt prioritera och välja. Mer och mindre medvetet, men så har det alltid varit. ”Vilken ska jag mata först? Vilken blöja ska jag byta först? Vilken ska jag trösta först?” Så här är det än idag. Och det här är säkert något som alla som har fler än bara en annan individ att förhålla sig till kan relatera till. Men det gör lite ont varje gång jag påminns om det här. För när Olof gör något roligt eller att vi bara fokuserar på honom med vad det nu är är han håller på med i all sin gullighet så står Greta bredvid och tittar på oss med bön i blicken. Inte jämt. Inte alltid. Men ofta. Och tvärt om. När fokus ligger på Greta så står skuggan Olof intill och blir liksom missad.

Det är inte något trauma detta. Det är bara väldigt vemodigt och allt gör mig lite sorgsen. Det är så mycket som jag missat. Och samtidigt är det så mycket som jag fått.

Nästa tanke. Så små dom var. Det känns inte alls som att det här skedde för så länge sedan. Men tiden. TIDEN. Idag var vi till bvc för sista gången och det hade ju all potential att bli en lipfest. Jag har tyckt så mycket om att gå till bvc och vår fina människa där. Laine som har tagit så varsamt hand om oss; om mig när jag mådde som sämst; om mig och Ulf när vi var som skavigast mot varandra; och om våra barn; som hon har mätt och vägt och ställt frågor till.

Ett sista besök är så väldigt mycket Slutet På En Era och för oss kommer det inte några fler gånger. Inget syskon som man kan fortsätta att gå med till olika ställen och återupprepa sig. Allt är för första – och för sista gången för oss. Och när jag stod där för sista gången i väntrummet med den milsvida utsikten över hela stan blev den tanken, den insikten, den klumpen i halsen, den värken i bröstet till tårar. Tårar av saknad efter den tid som varit och aldrig kommer åter. Men också tårar av tacksamhet.

Tänk att jag fick gåvan att få uppleva detta. Ja, allt detta sker bara en gång men vilken fantastisk gång det har varit. Är.

Stjärnstoff bland kommentarerna

07. On the beach

Jag har skrivit det här förut men alltså ni som är här och läser och kommenterar, i mångt och mycket är det ni som gör den här bloggen. När jag häromdagen skrev ännu ett inlägg om min komplicerade relation till tiden och till barnen som växer (ifrån mig) så fick jag en kommentar som var så fantastiskt fin att jag måste dela med mig av den. Sara, som har skrivit kommentaren, är så klok och hon har ju a way with the words som gör att det enda jag önskar mig i hela världen är att hon ska skriva en bok. Så här skrev hon:

Jag tror att du kommer att fortsätta att vara lycklig med och tacksam för det du har, alla år framöver. Det är alldeles underbart häftigt och omtumlande att leva nära skolbarn och tonårsbarn också. De kommer att vara samma människor. Du kommer att känna igen dem, den kärna av deras personligheter som har varit densamma sedan spädbarnstiden. Och så en massa nytt och spännande därtill. Kompisrelationer, egna intressen som du får ta del av, utvecklingen. Det är storslaget! Vila tryggt i din sorg över tidens gång, den kommer att skicka dig på stjärnstigen rakt in i lyckan igen när du är redo.

Men alltså, jag förstår ju precis vad du menar. Det är de där milstolparna som gör det så påtagligt, utvecklingssprången som är så himla glädjande men som samtidigt markerar att en ny era tar vid och det känns sorgligt också – och ibland lite … otryggt?

Min lilla lärde sig att cykla igår. ”Jag KAN ju!” och så vingel vingel över asfalten med lyckan skinande. Hjärteknipet då.

Men tro mig: Det blir bra! Det nya vet man inget om, man har ju bara sin bild av det man tror sig förlora och vet ännu inget om det man kommer att få i stället. Det som i grunden är detsamma, men med ständigt nya färgskiftningar på diamantens yta.

Hur fint? Det är ju så att man storknar. Och torkar tårarna.

Tack för kommentaren Sara. Och tack ALLA ni som kommenterar (och läser)!

3 x påsk

Det är dymmelonsdag och alltså smygstarten på påsk. Igår när jag hämtade barnen på förskolan pratade dom mycket om Jesus och att han skulle dö. Greta sa på sitt mycket karaktäristiska sätt ”ja tomme sakna henne, snyft” för är det något Greta gör nu för tiden så är det att sakna saker (samt fäster mycket liten betydelse till kön tydligen?). Det där med Jesus och hela hans historia kändes inte helt enkel att förklara i tamburen till förskolan men jag gjorde så gott jag kunde. Men nu var det inte detta jag ville skriva om. Jag vill skriva om tiden. Så klart. Hur det rusar etc. För HUR I HELA FRIDEN kan det redan vara påsk? Jag fattar verkligen ingenting. För att få något slags grepp har jag tittat tillbaka på mina tre senaste påskar. Dom tre åren då jag firat tillsammans med Oggi. Dom har sett ut så här:

Pask - 12015 firade vi delar av påsken i Hummelviken. Vi hade ett rätt så strålande väder och grävde i trädgården bland annat. Fikade utomhus, javisst!

Pask - 2Vi åt ursmarriga saker som grillat lamm och potatiskaka med sparris och soltorkade tomater.

Pask - 3Påsken 2015 såg även ut så här utanför Naturhistoriska riksmuseet dit vi åkte med Olof och Greta på annandag påsk.

Pask - 4Barnen var två och ett halvt år gamla och såg ut så här. Var söta så att jag får ont i tänderna det vill säga.

Pask - 52014 firade vi påsk i Hörnefors hemma hos mina föräldrar. Barnen blev förkylda och hängiga och ville mest av allt vara i våra famnar. Ej så tråkigt det nej. Och mitt hår! Det var JÄTTELÅNGT.

Pask - 6Innan dom blev förkylda hängde vi lite i skogen och som jag minns det hade vi det väldigt fint. Här är dom alltså ett och ett halvt år.

Pask - 72013 åkte vi upp till mina föräldrar med två åtta månader gamla GULLUNGAR!

Pask - 8Alltså. Gretis, lilla Gretis. Utan tänder (som syns i alla fall för nog hade hon tänder här? Kanske till och med sina vampyrisar, minns ni dom?) men med världens kramigaste lilla ansikte och små fjun till hår.

Pask - 9Påsken 2013 var det snö kvar men bart på gatorna så jag och Ulf gick barnvagnspromenader med våra två jaguarungar sovandes i mammas tvillingvagn (som hon alltså har pga är dagmamma).

Ibland kan jag få för mig att tiden bara går och att jag inte alls hänger med. Men så tittar jag på dom här bilderna och ser så mycket spår. Visst känns det fortfarande som att tiden går fort, men livet är också fyllt av innehåll. Massor av innehåll. Nu är det påsk igen och minnesbanken ska fyllas på.

Förresten. Vad ska ni göra nu i påsk?

När tiden som går lämnar spår

Julresa - 05

Vi är hemma igen efter ett ljuvligt dygn på hotell and then some. Vi har ätit otroligt gott, sovit … okej pga överbefolkade sängar, gjort lite julshopping och sett så mycket vackert julljus att vi fått tårar i ögonen.

Här står vi utanför hotellet och är precis på väg till Illums Bolighus som är mitt favoritställe när det kommer till att hitta julinspiration. Med oss hem kom bland annat en stjärna som vi ska sätta i toppen av den ekologiska gran som vi har beställt och som kommer hem till oss imorgon. Vad Olof pysslar med på bilden är oklart men han var på betydligt bättre humör än vad den här situationen ger sken av.

Det som alltid slår mig när vi gör såna här saker är hur expanderbar tiden är. När vi är iväg så här tillsammans så är det som att tiden som i normala fall går utan att lämna några spår plötsligt gör inget annat än lämnar just spår. Jag minns liksom allt av det här senaste dygnet, till skillnad från hur en annan genomsnittlig dag ser ut. Och jag förstår ju att man inte skulle orka uppleva så här mycket som vi har gjort idag varje dag, men att strössla livet med minnesvärda dagar mår jag så bra av. Det blir liksom ett sätt för mig att hålla ångesten över den rusande tiden stången. Förutom att jag får fina minnen och upplever härliga saker menar jag. (Alltså nivån av KNÄPP jag är på så ofta? Jag orkar inte.)

 

Spara

Spara

Badbaljan och tiden

Badbaljan och tiden - 1 Badbaljan och tiden - 2Det är ju som det är med tiden. Det kommer mer och mer av den, det är vad jag försöker tänka när tecknen på att den bara flyr drabbar mig som hårdast. Jag anstränger mig verkligen för att leva i det vi har här och nu, för det är det enda som jag med säkerhet vet att jag har. Och det jag har nu, med mina barn och min man, är underbart.

Att barnen växer är tydligt och nästan varje dag upptäcker jag nya sidor som dom visar upp för oss. Dom två små tänkande individer som vi välsignats med är så kluriga och varma och förtjusande roliga att vara med. När dom delar med sig av det som upptar deras funderingar, när dom initierar lekar som vi får vara med i, när dom lägger sina mjuka barnarmar runt min hals och säger ”åååh mamma!”. Då svävar hjärtat högt över taken.

Här om dagen plockade vi fram den badbalja som vi alltid har haft till barnen. Och det är något speciellt med dom där sakerna som plockas fram med säsonger mellan sig för plötsligt blir det så OTROLIGT tydligt hur mycket tid som faktiskt har passerat. Den balja som dom nästan kunde simma runt i för bara två somrar sedan är nu så trång att de måste sitta ganska så stilla med knäna uppdragna för att få plats båda två.

Och allt det här är fint men jag blir så melankolisk.

För mitt i allt som är så vackert så kan jag inte låta bli att se hur allt också bara rinner ifrån mig. Tiden är brutal på det viset. Och det finns inget jag kan göra för att stoppa dess framfart. Mer än att påminna mig om att ta in varje sekund av det jag har framför mina ögon och fortsätta att vagga in mig i tron om att det kommer mer och mer tid. Med nya upplevelser, nya minnen att spara på.

Spara

Det här med att ha drömmar om framtiden

Jag tänker så mycket på framtiden nu. Mer än vad jag någonsin har gjort. Vad är det för framtid som jag vill att vi ska ha tillsammans, jag, min man och våra barn? Vad är viktigt? Hur vill jag leva?

I hela mitt liv tycks jag ha samlat på människor som lever ut sina drömmar. En efter en har jag sett hur de kastar sig ut. En åkte till Australien och hittade sitt livs kärlek. En flyttade tillbaka till sin hemstad och fann sitt drömhus. En har blivit författare. En annan glasblåsare. Snart åker ännu en vän iväg för att möta sin inneboende längtan om något annat, något större, något närmare sitt bultande hjärta.

Jag har aldrig haft en tydlig bild om vad denna inre dröm är för mig och vad det beror på skulle jag kunna prata i timmar om med min terapeut, hade jag haft en sådan. Men istället för att gå den långa omvägen ska jag bli bättre på att upptäcka spåren som jag lämnar. Just nu behöver jag justera stjärnkikaren och samla ihop soffet. För där, precis vid sidan av mitt synfält ligger alla de där trådarna som kommer att väva min framtid. Och om jag inte är den som gör det så kommer framtiden att komma i alla fall och nu vill jag verkligen bli kapten för den här båten.

Kanske är det en annalkande 40-årskris som bubblar likt sockerdricka i mina ådror? Är det så, så är jag inte rädd för den krisen. Nej, jag är redo. Jag är redo att möta mina drömmar om framtiden.