Intensiva liv

Herregud vad jag har jobbat i det senaste. Hårt. Mycket. VÄLDIGT MYCKET.

Men så bra det blev! I onsdags hade vi vår presskonferens och jag gick runt som i ett saligt rus och kramade om alla som jag haft så mycket kontakt med under de senaste månaderna. Hemligheter som jag burit på sedan i januari var nu ute i det fria och vilken lättnad det var.

Jag är så stolt över den samling människor som vi samlat ihop till detta års sommarprat. Några av dom här namnen är såna som jag verkligen har brunnit för och jag kan knappt bärga mig för att få höra deras röster ljuda i sommarluften. Parallellt med arbetet med presskonferensen, att få ihop allt, alla avtal och presstexter och samtal med management och ångestridna värdar har jag också läst flera av sommarens manus. Och det kan jag säga er: att det är många MÅNGA starka historier som vi kommer att få ta del av under sommaren.

Jag har producerat Ann-Helén Laestadius program och det har varit en sånt oerhört nöje att arbeta med henne. Hon är fantastisk, kort och gott, fantastisk och hon har skrivit ett starkt, vemodigt, viktigt och URFINT manus. Hennes program sänds om prick två veckor och det pirrar i magen när jag tänker på det.

Nu har jag semester i lite drygt två veckor. Vi åker till Italien på tisdag och jag missar alltså premiären som är på midsommardagen: Rickard Söderbergs manus är också helt himla magiskt så missa inte det programmet. Åh.

Barnen har gått sin sista dag i förskolan idag och det här är alltså vår första sommarlovs/semesterkväll. Jag sitter vid datorn och gör något bara för mig för första gången på några veckor och barnen sitter i soffan och tittar på något på paddan. Utanför mitt fönster är det ovanligt tyst, tack vare att man gjort om våra kvarter till gågator nu under sommaren. Jag älskar det.

Solen som är på väg ner spelas i grannhusets fönster och nere i hummerfabriken (som barnen kallar vår lokala fiskaffär) arbetar killarna från Göteborg fortfarande. Jag och Greta var där nere tidigare i kväll och köpte pilgrimsmusslor. En passande middag för att fira starten på vår sommar tillsammans.

I mina vandrande tankar fann jag ett vi

Det finns så lite kvar att säga om det som hände i fredags som inte redan har sagts av både skarpare och mer välformulerade människor än vad jag är. Men innan jag kan gå vidare behöver jag skriva om mina upplevelser och tankar. För den här gången var det nära. För nära. Den här gången var det min stad som allt handlade om.

Tanken var att jag skulle åka ner till Åhléns den här fredagen. Åhléns City är liksom min butik. Det är där jag köper typ allt. Koftan jag har på mig idag, pappersmappen jag har mina viktiga jobbpapper i, skorna, mascaran, skålarna som mina barn åt frukost ur i morse. Men på grund av jobbet blev jag försenad och jag tänkte att äsch, Åhléns ligger ju kvar. Det var dessutom öppet hus/vårvernissage på barnens förskola och det var när jag gick in genom dörren som flashen kom till min mobil. Det var en surrealistisk upplevelse att mingla runt på barnens avdelning med alla de små barnen, konstverken och föräldrarna som allt oftare vände sig till sina mobiler.

Vi blev inte kvar länge och jag satte mig på golvet inne i förskolans hall bland små små galonbyxor och små små vantar och små små jackor och skickade sms som i feber: ”Är ni okej? Vi är alla fyra ok.” Och sms:en kom tillbaka. En efter en verkade vi alla ha haft marginalerna på vår sida. Min syster som var en hållplats från Centralen. Min gudson som bestämt sig för att inte åka in till Åhléns den här fredagen som han annars brukar. Min vän som i korsningen gick åt andra hållet. Mina kollegor som valt att inte stanna till på Åhléns på vägen hem just den här fredagen.

Vi åkte hem och barnen fick sätta sig med varsin padda med hörlurar på, medan jag och Ulf försökte få något slags grepp om vad som hade hänt. Det kom rykten om skottlossning på Fridhemsplan. I luften ovanför oss hovrade helikoptrarna. Vi skickade meddelande till förskolan om att alla som inte skulle kunna ta sig hem var välkomna hem till oss. Jag postade också inlägg på Facebook med samma budskap.

Drottninggatan. I mitt huvud gick jag med alla mina minnen upp och ner för Drottninggatan. Med biograf Skandia som jag jobbade på så ofta när jag var ny i stan. Drottninggatan som jag gick så många av mina barnvagnspromenader på när vi bodde i Vasastan, vi gick från toppen av gatan ner till min syster som jobbade på Weekday i korsningen Drottninggatan/Kungsgatan då. Drottninggatan, med lejonen som Olof och Greta red på när vi bodde på hotellet Haymarket i november, hotellet som också har blivit mitt vanligaste utehäng. Senast jag var där, med Sara, så stannade vi till i korsningen Drottninggatan/Gamla Brogatan innan vi skiljdes åt och pratade om hur mycket Drottninggatan betytt för oss, vi som egentligen är lantisar. Drottninggatan var symbolen för det urbana, för stadslivet, för city, för puls, för Det Där Andra som mitt instängda, trånande tonårshjärta längtade efter.

Sedan i fredags har jag funderat så mycket på mina egna reaktioner på det som hände. Jag som alltid brukar bli helt besatt och försöka konsumera så många medier som möjligt för att försöka förstå gjorde inte det den här gången. Det berodde delvis på att jag har två små barn hemma, två barn som är för små för att förstå. Jag ville inte dra in dom i mina stökiga känslor eller i ett sammanhang som är för komplicerat för att ens någon ska förstå. Men det berodde också delvis på att det kom så nära. Den här gången var det min stad, de platser som jag ser som mina som drabbades. Jag förstod att jag inte skulle må bättre, att inget skulle förändras till det bättre av att jag skulle fortsätta att helt maniskt lyssna på rykten. Jag stängde inte av helt, jag höll mig uppdaterad, genom att då och då ta del av nyhetssändningar och nyhetssidor på nätet men fredagskvällen fick mest av allt bli så som den var tänkt. Vi tittade på Wildkids och barnen åt glass. Jag somnade tidigt, vaknade mitt i natten och gick upp och läste nyheten om polisen gripit en man.

Och det var så märkligt. Det ÄR så märkligt. För det var som att den här attacken inte kommer åt mig. Hjärtat är tungt och kinderna våta av tårar över offren, de döda, alla anhöriga, alla vittnen vars liv har förändrats i grunden har drabbat mig hårt. Men det är som att själva händelsen ändå inte kommer åt mig. I alla fall inte på det sätt som jag trodde att den skulle göra. Jag känner mig inte räddare än förut. Kanske lite mer vaksam? Jag noterade de tungt beväpnade militärerna under vår utflykt till Drottningholm. Jag noterar den ökade närvaron av poliser överallt. Den ökade säkerheten runt min arbetsplats. Jag blev lite kallsvettig av en vit flyttbil som körde väldigt märkligt på vägen till jobbet, invid Rosenbad, i måndags, men livet mitt har förlöpt precis som vanligt. Ändå. Under helgen åkte vi till skogen och Kina slott, vi gick på konditori, vi åkte hem till min bror med familj, vi träffade min syster. På det sättet har attacken inte kommit åt mig.

Men ändå är det något som känns annorlunda. Stämningen i mina kvarter har ändrats. Under helgen tog vi ögonkontakt med varandra, vi log, vi hejade. Så gör vi inte annars i mina kvarter. Och det har nått mig. Den omtanke som vi alla visade mot varandra här i Stockholm. Den manifestation för kärlek på Sergels Torg som samlade så många människor att det inte gick att fånga. Mina vänner som gått på teatrar och restauranger eller har genomfört sina uppträdanden och shower med ömma pickande hjärtan. Poliserna som stod/står på Drottninggatan med blommor och chokladaskar i sina händer. Värdigheten. Stoltheten. Kramarna. Och doften av blommor som vilade tungt över centrala stan när jag cyklade hem genom den i igår. Människorna. Medmänniskorna. Medmänskligheten.

Det handlar kanske om att vi blev ett vi. Det är vi nu. Inte vi och dom.

 

Fortsättningen på historien om varför man inte ska köpa en soffa från MIO

Det har nu gått två månader sedan jag skrev det där inlägget om varför jag ville avråda alla från att köpa en soffa från MIO. Är det inte dags för en uppdatering på soffronten? Jo! Det är det.

Och.

Är ni beredda?

Tada! Så här ser soffan ut nu:

Det är ingen skillnad!

Läget är alltså det samma. Känslorna likaså. *mörkret som har bosatt sig i mitt inre va* Månaderna går men en sak består: avsaknaden av soffkuddar i vår soffa från MIO. Vet ni, att vi nu närmar oss halvårsdagen sedan vi la våran beställning. Jag vill INTE fira detta.

Låt mig recapa:

I oktober förra året beställde vi en ny soffa från MIO.

I december förra året kom soffan. Soffkuddarna STANK och vi reklamerade dom. Eftersom MIO inte litar på sina kunder (vilket jag ändå kan förstå så här i efterhand, man måste ju vara något av en självplågare som väljer MIO som leverantör dvs ytterst tveksamt/opålitligt kundbeteende) så behövde vi vänta i två veckor på att en servicekille kunde komma och lukta på vår soffa. ”En ny soffa luktar ju alltid lite”. Well. Den här luktade inte lite. Den luktade mycket.

Eftersom det var jul och nyår och skit i den där vevan så kom kom en besiktningsman från MIO först i januari i år och konstaterade att ”nej, så här ska nog en soffa inte lukta”. Åtgärden var att vi skulle få nya soffkuddar.

I februari kom en ny laddning med soffkuddar. Dom luktade exakt likadant som dom första och jag vägrade ta emot dom. MIO-killarna såg sura ut när de fick åka ner till sin lastbil med soffkuddarna igen. Jag tyckte inte synd om dom, nej, jag gjorde faktiskt inte det även om det inte var deras fel. Istället ringde jag kundtjänst som bad om att få återkomma efter att hen hade luskat lite om vad som kunde ha hänt. Bara ett par minuter senare ringde hen upp och sa: ”ibland går det fort! Jag fick tag på fabriken och dom HAR haft problem med sitt sköljmedel som dom sköljer dunet med. Det är fler som har klagat. Men från imorgon kommer dom att skölja med nytt sköljmedel.” Imorgon. Vilken timing va! Jag blev erbjuden nya soffkuddar. Igen.

Eftersom groundhog day är bättre som film än som verklighet så ringde jag konsumentverket för att se vad jag kunde göra. Men inget hävande av köp var möjligt. Vi var, ÄR, fast med soffan. För en butik har rätt att försöka åtgärda ett fel två gånger innan man som konsument har rätt att häva ett köp. Och eftersom MIO är mer intresserade av att tjäna pengar än att ha nöjda kunder så är det så här det får bli.

Fyra månader med en soffa utan soffkuddar alltså. Sex månaders väntetid på en soffa. Det är världsliga problem men ändå: jag tycker så lite om MIO nu. Så lite så lite så lite. OCH DOM BRYR SIG INTE. Det är fasen det som gör mig surast av allt. MIO är som den där scenen i Fucking Åmål: ”Vet du vad noll gånger noll är? Så mycket jag bryr mig.” Och folk kommer att fortsätta att handla från MIO. Det stör jag mig också på. Fy fan vad det stör mig.

Spara

Spara

Sköna (stressade) söndag

Det är söndag och jag är själv hemma. Greta är på kalas och Olof och pappan har åkt iväg till simhallen och jag är alltså SJÄLV hemma. Det är inte ett vanligt scenario och jag är så upprymd/stressad över detta att jag blir helt handlingsförlamad. Jag borde städa köket och ta hand om tvätten men har bestämt mig för att inte göra det utan att göra något bara för mig. Läsa, ta ett bad, bläddra i en tidning? Så många val. Så lite tid. Så istället gör jag inget. Bara stressar upp mig över att ha egentid som jag borde spendera på ett vettigare sätt än så här.

Stressen jag lägger på mig själv hela tiden! Jag vill skjuta den.

Kan ni relatera? Om inte kan jag berätta att det är sjukt ovärt att vara jag en sån här annars så skön söndag.

Favorit i repris: Vad hette Noas fru?

Vissa saker är värd att läsa två gånger. Som det här blogginlägget till exempel som jag skrev i vredesmod i maj 2013:

Noas-ark
När vi var i Köpenhamn köpte jag en jättefin leksak till Olof och Greta. Det är en plocklåda (kallas det för kanske?) i formen av Noas ark. I arken finns plats för två fåglar, två elefanter, två giraffer, två lejon och ytterligare fyra andra djurpar. Med finns också Noa och eh, ja, vad hette hon Noas hustru? (ps. det är henne man ser på väg in i Olofs mun. Leken går ut på att Olof och Greta är ett sjömonster som äter upp allt i sin väg. Det är därför Noa har gömt sig och trycker sig så hårt mot arkens bakre vägg. Men nu glider jag visst iväg allt för långt från mitt ärende:)

Det är i de här små sakerna som jag kan bli så förödande utmattad på allt. För när vi leker med arken känns det inte alls okej att leka med Noa och ”Noas fru”. Det är som att säga till våra barn att de heter Olof och ”Olofs syster”. Lite upplyftande ska jag kanske tänka att det är att frun överhuvudtaget är med på den här arken? Ett visst existensberättigande har hon alltså fått. Nöj dig med det lilla Greta. Du får i alla fall finnas.

Nej. Nej nej nej nej! Så kan vi inte ha det.

Så projekt ta reda på vad Noas hustru hette inleddes. Lite irriterad men mycket motiverad börjar mitt letande. Eller ska jag kanske säga googlade? Det är mer vad som faktiskt hände. Av siten Bibelfrågan får jag då veta att:

Det står faktiskt ingenstans i bibeln vad Noas fru hette, men enligt den judiska traditionen hette hon Naama. Det grundar sig på en kommentar i ”Midrash” (de rabbinska samlingarna av bibelutläggningar) där det står att en Rabbi Abba bar Kahanah sagt att Noa var gift med den Naama – syster till Tubal-Kain – som finns omnämnd i släktregistret i 1 Mos 4:22.

Naama betyder ”den sköna” eller ”den behagliga” och Rabbi Abba bar Kahanah förklarar att hon kallades Naama därför att ”hennes gärningar var behagliga”.

*muttrar*

Men det tar inte slut där. För jag hittar fler nyheter. (Och att det här är nyheter för mig skvallrar väl en del om hur gudfruktig jag egentligen är.) På wikipedia får jag nämligen veta att det var åtta människor på arken. Under rubriken ”Människorna på arken” får jag veta att de hette:

Noa.
Noas hustru. Som enligt boken Sefer ha-yashar (5:15) hette Naamah, medan hon i Jubileerboken kallas Emzara.
Sem, Noas son.
Sems hustru. Enligt Jubileerboken kallad Sedeqetelebab.
Ham, Noas son.
Hams hustru. Enligt Jublieerboken kallad Neelatamauk eller Naeltamauk.
Jafet, Noas son.
Jafets hustru. Enligt Jublieerboken kallad Adataneses.

Ni noterar samma sak som jag, eller hur? Av de åtta som fanns på arken är det bara Noa och hans tre söner som man säkert vet namnen på. Sen var det de där fyra andra, fruarna, som liksom fick sladda med på jollen.

Men allright. Allt det här är kanske inte helt chockerade. Att just det bibliska skulle vara så himla patriarkalt menar jag. Och kanske borde jag inte ha köpt just en ark, Noas ark, till mina barn om jag vill undvika irriterande osynliggörande strukturer där min dotter drar ett så kort strå att det inte ens syns.

Ändå. Så in under skinnet irriterande.

Och! Nu leker vi med Naama och Noas ark här hemma. För jag kan ge mig fan på att det var Naama som styrde skutan rätt. Medan Noa tog hand om djuren och hans söner lagade middagarna. Hon var nämligen behaglig på det sättet hon Naama. Hon tog Noa och sina söner och deras fruar och alla djuren i land, knäckte en kokosnöt och berättade helt vansinnigt spännande historier om livet på det stora havet. Ett precis lika rimligt scenario om ni frågar mig.

Spara

Jag ser med spänning fram mot morgondagen

Håhåjaja. Här i livet finns det ju vissa, ja, jag, som har idéer om att bloggandet ska komma igång igen med start IMORGON? Hur kan det redan stå första mars när jag tittar i kalendern? Jag har fått en massa finfina förslag på vad jag kan skriva om och jag hade nog någon slags tanke om att jag skulle göra en lista och sedan förhålla mig till den likt #februarifoton på Instagram. Men i samma takt som jag slutade lägga upp bilder under hashtagen så har ambitionerna på en blogglista också omdefinierats. En del. Rätt mycket. Totalt.

Men jag tänker ändå att jag kör! Ni bestämmer och jag skriver och det kan väl få komma nya förslag hela tiden på rubriker? Någon dag kanske jag gör ett helt eget spontant infall och skriver utan att ni har önskat. Vi får se. Jag har i alla fall en gedigen bank med saker som jag kan skriva om så *pirr* Imorgon är första dagen på resten av mitt bloggliv och det känns underbart.