Böcker kan berikas trettonde bokklubbsträff: Stoner av John Williams

Kära bokklubbsvänner, äntligen ses vi igen! Jag har haft värdigare outfits på mig i livet men det här har varit en speciell dag på Så Många Sätt att ni skulle FNISSA IHJÄL er om ni bara visste. Men som med så mycket annat i mitt jobbrelaterade liv är allt med det hemligt. Ohemlig är vår bokklubbsbok och den här gången är det Stoner av John Williams som vi ska diskutera. Här är frågorna som vi kan använda för att kicka igång:

  1. Vad tyckte du om boken?
  2. Varför tror du att författaren har skrivit boken? Vilket/vilka var författarens syfte/n?
  3. Vad tar du med dig från boken?
  4. Vad kommer du inte kunna släppa från boken?
  5. Vem borde läsa den här boken?

Varmt välkomna att börja diskutera … NU!

Spara

Spara

You may also like

101 comments

  1. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja utvärdera den här boken mer än att ÅH VAD JAG TYCKTE OM DEN! Kände hjärtknip för William och stor beundran för Williams. Vilken jädra bok!

    1. Säger som Sofie att jag är väldigt glad för valet. Hade nog inte läst den annars, förmodligen hade jag t.o.m. kunnat plocka upp den, läsa baksidan och sedan välja bort den. Men SÅ glad jag är att jag blev ”tvungen” att ge den en chans :).

      1. jag är också så glad att jag äntligen kom mig för att läsa den. Det är en bok som jag vill läsa en gång till. Inte för historien primärt, utan för HUR den berättas och för att frossa i språket. W O W !

  2. Jag gillar ju den här typen av böcker, om livsöden, men tycker att det var på gränsen för för mycket eländes elände för min smak…

    1. Jag förstår vad du menar men den lågmälda tonen och berättartekniken gjorde att den kändes så sann. Trots att den omfamnar ett helt liv så känner jag det som att jag känner William Stoner bättre än många andra karaktärer jag läst tidigare.

    2. Jag kände lite samma med allt elände. Men tänker mig att livet nog inte var särskilt roligt på den tiden. Inte att allt var så här. Men att utbilda sig, gifta sig och skilja sig hade liksom helt andra förutsättningar då.

      1. Precis så tänker jag också och därför tycker jag också om boken: den är som en slags vittnesmål från förr. Jag tänkte mycket på min mormor och morfar och deras generation.

  3. Vemodet som jag bar med mig genom hela läsningen följer också med ut i verkliga livet – det här att John Williams inte fick vara med om bokens storhetstid känns så symptomatiskt, och på sitt sätt i linje med William Stoners liv. Inte sant?

    1. Ja, det kan man verkligen säga! Vi får hoppas att boken inte var alltför självbiografisk så att han levande liv var lite mer muntert än Williams.

      1. Eller hur! Tänkte också på det, att jag hoppades att John Williams inte hade fullt lika mycket uppförsbacke och avigheter som sin romankaraktär.

  4. Alltså äktenskapet. FY FASEN vad jag är glad att livet och förväntningarna inte ser ut så där längre! Och passagen när han och Katherine lämnade varandra är bland det mest gripande jag har läst om kärlek tror jag.

    1. Ja, den perioden när han var ihop med Katherine var ju nästan den enda ljuspunkten – och så förhållandet till dottern Grace då stundtals. Så sorgligt att hon blev alkoholist sen… Och att Stoner var glad för att hon åtminstone kunde dricka! Ofattbart!

      1. Det destruktiva i familjen följer liksom med generationerna, blev ju som en röd tråd. Förhoppningsvis hade dotterns son det bra hos farföräldrarna…

      2. Det var väl oundvikligt tänker jag? Edith var ju en KATASTROF till människa, maka och mamma. Fy fasen vilken manipulativ och djupt olycklig person. Att han kände glädje över att hon drack var konstigt men jag tänker att han förstod att det var enda sättet för henne att uppnå lindring.

        Men varför tror ni att han var så svag gentemot sin fru?

        1. Jag antar att det var för att det var han som blev störtförälskad och tog första steget – sen ansåg han väl att han fick stå sitt kast (resten av livet…)

          1. Ja, att man får stå för de val man gjort? Det var en del av tidsandan. Det var väl inte direkt så att man skiljde sig vid den här tiden.

            1. Jag tänker också att han nog inte ville svika Edith genom att lämna henne. Plus att då hade han väl knappt fått träffa sin dotter alls. Det där med delat vårdnadskap tror jag inte var en stor grej på den tiden.

  5. Jag lyssnade på Storytel och det var Björn Granath som ju just gick bort som läste – så himla bra med extra sorgligt :(

    1. Jag vet att du tipsade om det på Facebook och ÅH vad jag känner att jag vill höra på den. Det får jag nog ta och göra i sommar. Tack för påminnelsen.

  6. Och kan vi prata lite om pappa-dotterrelationen. Det är den sorgligaste och mest tragiska skildring – återigen på ett slags sant, nedtonat vis – jag någonsin läst. Jag kan verkligen se skuggor av detta i så så så många berättelser om familjer ända in i våra dagar. Och åter igen: tack för jämställdhetskampen och tidens utveckling som gör att vi inte har det sådär längre heller.

  7. En sak som har hängt fast i mig var relationen med dottern. Tycker det beskrevs så fint när Stoner tog det största ansvaret när dottern var liten, men hur det sen gick åt skogen.

    Frågan är om jag upplevt samma sak om det varit tvärtom? Antagligen inte.

        1. Ah ja … men jag tror också att man tycker att det var så fint eftersom man känner så för Stoner, och jag var så glad att han fick uppleva kärlek, i alla fall till sin dotter. Han fick ju inte det med sin fru direkt.

          1. Mm, håller med där. De där stunderna när Stoner satt och jobbade vid arbetsbordet och dottern satt med honom och de småpratade och skrattade. Oj som jag log när jag läste de styckena. Man kände verkligen vilka enorma ljuspunkter de ögonblicken var i Stoners tillvaro. Och hur han skötte henne som liten också och var hennes trygga punkt, den kärleken gick igenom sidorna.

            1. Jag läste det med sånt hjärtknip. Tänk om dom hade fått fortsätta att ha sin relation ifred. Jag ÖNSKAR så att dom hade fått ha sin relation ifred. Usch, nu vill jag nästan gråta över eländet.

    1. Ja, det är verkligen en tragisk barndomsskildring – allt går helt ok tills mamman bestämmer sig att följa sina konstiga nyck och bedriva någon form av psykisk misshandel – vidrigt!

  8. Det jag hade svårt att ”släppa” i boken var det ständiga förtryckandet av sina känslor. Som i relationen med föräldrarna, det var ju som att de varit främlingar för varandra. Och med dottern, som han ju egentligen saknade men inte kunde säga det till. Det där att inte visa eller prata om vad man tänker eller känner, fy vad jobbigt det måste ha varit att leva på den tiden och i den typen av miljöer och sammanhang… Jag kunde ibland känna att om jag varit där hade jag bara skrikit högt av frustration.

    1. Ja! Och man ville få Stoner att skrika. Lämna sin fru! Flytta och byta jobb! Rädda sin dotter! Men så gjorde han inte det … har ni någon teori om varför?

      1. Han verkar ju inte ens ha sett det som en möjlighet, inte ens när han träffade en riktig kärlek. Han offrade ju så mycket.

        1. Ja, egentligen är det konstigt att han ändå följer sin vilja att studera annat än jordbruk och dessutom inte komma tillbaka till gården – där var det ju faktiskt lite egna önskemål!

          1. Det är sant och intressant: hur kommer det sig att han bestämde sig för att stanna i den akademiska världen? Kanske för att kärleken till litteratur var hans STORA kärlek i livet? Och efter att ha gjort ett sånt val (ett sånt svek mot sin uppväxt, klass) så kände han att han inte kunde begära mer av livet. Kanske?

              1. Litteraturen verkar precis som du säger ha varit hans stora kärlek i livet. Den var det enda han var beredd att kämpa för. Han ville inte gå ut i kriget etc. Jag uppfattade det som att det var mycket lite känslo-kommunikation mellan de olika karaktärerna. Läsaren blev tvungen att själv läsa in mycket i det osagda, Man liksom lärde känna Stoner och hans känslor inför det som hände även om han inte alltid själv uttryckte dem.

            1. Absolut en möjlig tanke – kanske han också fick en form av kärlek av att se individer växa dvs studenter.

                1. Jag tror det, och hoppas att han fick en mening via det. Ovärt att tackad ner av både fru och chefer.

            2. Intressant! Klokt! Så kan det nog vara, att han redan hade gått emot den något lutherska ”acceptera den lott du fått i livet”-mentaliteten en gång, och det fick räcka. Alla ev. glädjeämnen och utsvävningar utöver det blev en bonus.

      1. Jag tror nånstans att han aldrig sett något annat. Hans föräldrars liv var ju inte heller någon love story utan ett träget slit fram till graven. Inga utsvävningar, skratt, känsloutspel, bara dag efter dag utan glädje. Som att ”det är den här lotten i livet man fått, det är bara att acceptera”. Stoner blev ju förvisso betagen i Edith, men när det sedan inte blev rosenskimrande efter giftermålet så låg nog acceptansen nära till hands. Som att han tänkte ”vem är jag att gapa efter mer, jag har redan långt mycket mer än mina föräldrar nånsin kunnat drömma om”. Jag tror inte ens han insåg att man FÅR gapa efter mer. Så sorgligt…

      2. Om jag tar på mig klassanalysens glasögon så är det så mycket som jag tycker mig förstå. Hans fru kom från en högre klass, hans kollegor likaså och han kunde nog aldrig riktigt frigöra sig från sin bonna-uppväxt. Det låg i hans blod ända in i döden – att han inte var mer eller bättre än någon annan. Han var liksom längst ner av alla.
        Och att han ändå, till sist, kunde känna sig nöjd med sitt liv tror jag också hänger ihop med det. Han fick undervisa och i perioder briljera i det, han fick uppleva sann föräldrakärlek i alla fall i några år, han fick uppleva sann passion och till sist förlikade han sig till och med, med sitt äktenskap. För jag tror att han ändå dog lycklig. Eller, så lycklig som han tyckte att han kunde bli. Tror ni inte?

        1. Klassperspektivet spelade absolut in, inte minst var ju Edith duktig på att också påminna om det. Och angående att dö lycklig så tror jag också att han gjorde det. Utifrån Stoners ”bild” av hur livet kunde bli, så tyckte han nog ändå att hans blivit ganska bra. Jämför bara med pappan som slet på fälten hela livet, aldrig fick” förverkliga” sig själv och sedan dog trasig och trött. Då var ju Stoners liv långt mycket mer innehållsrikt och stimulerande trots allt det ledsamma och tunga.

        2. Ja, jag håller med. Din och Lauras resp analyser tycker jag beskriver orsaken till v a r f ö r i hans liv.

      3. Jag tolkade det lite som att han inte direkt visste att hans och Ediths förhållande var kärlekslöst innan han träffade Katherine. Alltså, han förstod självklart att det var ett dåligt äktenskap. Men jag tror att han ändå tänkte att han älskade Edith och att det var kärlek de första åren. Men jag tror snarare att det var mer beundran och fascination för han tyckte hon var så vacker.

  9. Jag hade aldrigt valt den här boken, är glad att jag lockades att läsa – en avkopplande känsla infann sig i mitt stressade liv. För Stoner lunkade det på. Arbetet upptog tid och han slogs för sina ideal – kanske istället för att slåss för kärleken. Jag önskade att han skulle slagits mer för den.

    1. Ja, för jädrar vad han kunde slåss för sina ideal i den akademiska världen. Där visade han på både mod och stor styrka. Plus att jag tycker att han var så skön, rak och okonstlad. Det fanns liksom inte några dolda agendor bara en ren och skär övertygelse om rättvisa och att saker och ting inte får gå till hur som helst.

              1. Alltså inte att jag blev kär i honom och vill rädda honom. Skämtade dock om att skriva brev till kåkfarare.

                såatte … *backar långsamt från tangentbordet*

                1. Hahahaha :D. Men jo, man ömmade allt för William Stoner, det gjorde man. Även om man också ville ge honom en spark i baken, att han skulle ”man up” lite, för sin egen skull.

  10. Jag läste det där avsnittet om den där hemska studenten som gled igenom utbildningen och som backades av prefekten eller var han var med funktionsnedsättningarna (har inga namn då jag som sagt lyssnade på boken) med en hel del ångest! Man förstod ju att det skulle bli trubbel när Stoner röstade emot…

    1. Håller med! Man liksom bara väntade in ännu ett nederlag. Åh, det var som ibland i tv-serier när jag tänker att ”men nu MÅSTE det ju hända nåt bra snart!?”, och så bara nej, nej, klart det ska gå åt skogen igen.

        1. Det var verkligen en bok där man hade knip i hjärta och mage mest hela tiden. Hela William Stoners karaktär var liksom … dålig magkänsla för vad som skulle hända honom. Och ändå tyckte jag så mycket om honom. Hans inre väsen känns så modern! Inte alls redo för den verkliga efterkrigsvärlden.

      1. Jag hade jättesvårt att ens försöka hitta en back-story, jag störde mig alldeles för mycket på henne. Men jag fick även en känsla av att hon varit sjukt bortskämd och curlad av sina föräldrar och att det satt sina spår när det kommer till ödmjukhet och respekt för andra. Hon kändes så extremt barnslig… Litegrann ”om inte jag får vara lycklig så ska minsann ingen annan få vara det – så det så!”. Även om det känns som en lite för enkel och banal tanke.

        1. Hennes sexualitet var ju väldigt fucked up. Jag tror att det låg något där i bakgrunden och skvalpade. Det där djupa föraktet för sin man … hatet (typ) mot sitt barn … Eller var det där en förlossningsdepression som inte blev adresserad eller omhändertagen? Hmm. Måste tänka lite mer på Edith känner jag.

          1. Just det tänker jag kan ha varit okunskap. Sexualkunskapen var väl inte direkt förekommande på den tiden. Och om hon inte umgåtts i kretsar där sådant diskuterades mer än som vaga antydningar så är det svårt att veta vad som väntar. Nervositet plus rädsla kan nog ställa till det rätt så rejält i ett sådant fall. Plus att det väl inte var helt ovanligt att det även mellan äkta makar sågs som något ”nödvändigt ont”. Tänker lite på Gilmore Girls där Lanes mamma varnar henne för att det kommer vara jobbigt, men hon behöver bara göra det en gång och sedan är det klart för livet. Okunskap finns ju tyvärr även idag i delar av landet.

            1. Det har du nog rätt i, men Katherine hade ju en mer jämställd och passionerad sexualitet där hennes lust var en del av deras relation. Alla beskrivningar runt Ediths sexualitet är olust och får allt att kännas som övergrepp (förutom under de där två månaderna då hon vill bli gravid då hon plötsligt visar upp något helt annat).

              1. Jo, men hon hade ju också haft relationer förr och vågat testa och utvecklas tänker jag. Hennes sexualitet ser jag som normal. Men Ediths var av någon anledning förvriden redan från början. Det kan ju faktiskt ha funnit övergrepp tidigare i hennes liv vilket kanske format hela hennes personlighet. Hon hade nog verkligen behövt professionell hjälp.

      2. Jag tänker att allt nog inte stod rätt till psykiskt med Edith. Det kan inte bara vara en uppväxt som får henne att bete sig sådär. Hon pratar med sig själv när hon höll på att skapa. Hade långa sjok av sängliggande osv. En eventuell psykiskt sjukdom kan säkert ha förvärrats av uppväxtmiljön och den tidens uppfostran. Men även i modern tid tror jag hon hade varit knepig.

        1. haha ”knepig” JA!
          i en inte allt för avlägsen tid hade hon kanske institutionaliserats (nu läste jag ju inte den sårade divan men det kanske finns paralleller?). jag tror också på psykisk störning men även på att det fanns något i hennes uppväxt som sabbade henne, eller fördjupade/förvärrade i alla fall.
          det finns ju också drag av Betty Draper (i Mad Men) över henne. suburbia-kvinnan som känner sig kvävd i sin roll som hustru/kvinna. på den tiden fanns det inte plats för drömmar eller något annat liv som kvinna. men ändå, kanske inte i Ediths fall. hon borde ju ha förstått att hon faktiskt hade möjligheter till ett friare liv ihop med Stoner (som jag ju ihärdigt framhäver som en modern man, vid den tiden).

          1. Ja, hon hade nog helt klart varit klar för institutionen om varit gift med en man som tyckte sig vara husets överhuvud och behöva få fason på henne. Men Stoner hade nog av en sådan man ansetts rätt kuvad. Kan inte påminna mig om han direkt sa emot Edith en enda gång på riktigt.
            Nu har jag inte sett Mad Men, men det ligger mycket i vad du säger. Hon var ju faktiskt på väg ut i världen när Stoner ”fångade” henne. Kanske kunde hon aldrig förlåta honom för att hon gick miste om att se världen och förverkliga sig själv. Att tacka nej till ett äktenskap var väl inte direkt något man gjorde utan väldigt bra anledning på den tiden.

              1. Ja. I alla fall från hans perspektiv. Som så ofta undrar jag hur det hade sett ut om det var Ediths historia vi läste. Hennes förväntningar på Stoner kanske inte direkt infriades heller om han efter den första tidens beslutsamma uppvaktning blev tillbakadragen och vek

  11. Åh, jag kom precis på att jag glömt av att det var ikväll! Skyller på köksrenovering. Men jag ska läsa ikapp mig och kommentera mina åsikter :D

    1. Hon är svår att förstå sig på, måste väl ha någon typ av psykisk sjukdom. Hon var ju påväg ut och resa med sin moster när hon träffade Stoner så då trodde man att hon var redig på något sätt tycker jag!

      1. Mm, någon typ av psykisk sjukdom kände jag också att man kunde ana ju längre historien gick. De tvära kasten, det manipulativa beteendet osv. Trodde också att hon skulle vara vettig där i början, men det svängde ju fort…

  12. Måste tyvärr också avsluta för ikväll men tusen tack allihop för spännande nya insikter och givande diskussion! Och tack till bokväljaren, ett riktigt toppval detta :).

  13. Jag måste också ge mig för idag! Har kanske låtit väldigt negativ, men måste säga att jag ändå gillade boken och Stoner!

  14. Nu är det kanske inte så många kvar, men jag är ändå nyfiken på vad ni tycker om Grace. Blir hon som hon blir på grund av föräldrarnas sätt att utöva makt på varandra genom henne eller har hon ärvt lite av sin mammas knepighet? Hon verkar ju totalt likgiltig för allt.

    1. Jag såg på henne som ett resultat av sin miljö. Först avvisad av sin mor och tvingad till ett rätt vuxet småbarnsliv: jag menar, hon fick sitta bredvid sin pappa i arbetsrummet – det var hennes fina dagar. Det var ju inte som att de var ute och lekte i en lekpark och gjorde småbarnssaker direkt. Sedan kommer psycho-mom in och domderar livet och kapar relationen till den enda som hon ju har haft en relation till. Den hon knytit an till osv.
      Vad tror du?

      1. Jo jag tror nog också det egentligen. Hon verkar ju rätt så skärpt men trots Stoners goda intentioner i början är det ett väldigt trasigt hem. I en bättre värld hade han sett till att hans kärlek räckte till för moderns konstiga nycker. Han och Grace mot världen.
        Mammans konstiga uppfostringssätt känns lite som något hon fått med sig från sin egen barndom. Edith var ju själv rätt blyg och tillbakadragen tycker jag i början. Nu fick vi knappt veta något om hennes föräldrar men om hennes mor själv försökte få henne att bli populär kan det ju hända att Edith tycker det är så ett bra moderskap ska vara. Stoner reflekterar ju till och med vid något tillfälle över att Edith faktiskt tror att hon hjälper Grace fast det för alla andras ögon är klart att hon bara plågar henne.

        1. Precis så. Men jag är också en som tror väldigt mycket mer på miljöaspekten i människans utveckling snarare än arv (om man tar den dikotomin). Men arvet går inte att att bortse ifrån. Kanske hade hon blivit en likgiltig alkoholist i alla fall, även om hon och Stoner hade fått fortsätta att ha den där fina pappa/dotterrelationen. Men känner jag in mig i hennes situation så hade jag känt mig oerhört sviken och övergiven av mitt allt (pappa) när mamman plötsligt kom in och drog upp nya regler. Beskrivningen av deras föräldra/barnrelation är bland det mest hjärtkrossande och ledsamma jag har läst tror jag.

          1. Ja, det är ju helt klart misslyckat föräldraraskap från dem båda men på helt olika sätt! Så sorgligt. Och Grace själv blev ju inte mycket bättre. Det man får ge henne är ju att hon faktiskt låter sonen bli uppfostrad av farföräldrarna som jag tänker utgå från gav honom en bra uppfostran!

            1. Tack för en fantastisk diskussion denna afton som blivit kväll! Jag är så glad att du sladdade in här från din renovering. Hoppas att den går bra!
              Kram och god natt!

              1. Tack för att du stannade kvar och diskuterade med mig. Jag hade verkligen inte velat missa en gång till. Speciellt inte när jag faktiskt läst boken!
                Godnatt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.